I helgen var det dags att bocka av ännu en punkt på listan över turistattraktioner i San Francisco – Alcatraz! Dit tar man sig lämpligtvis via båt, då det inte finns något annat sätt att komma ut dit om man inte vill simma, vilket verkar vara en dålig idé då det inte finns några bevis på att någon har överlevt det…

Ön har under åren använts som militärt fort, militärt fängelse och sen högsäkerhetsfängelse, men är nu en nationalpark. Det de flesta är intresserade av är såklart själva fängelset, så även vi. I turen vi köpt så ingick en audiotur, så det var bara att sätta på sig hörlurarna och börja gå runt inne i fängelset. Guidningen var riktigt bra, man fick se mycket av fängelset och höra många spännande historier om såväl vardagsliv därinne, som blodiga upplopp.

Av en slump så hade vi lyckats pricka in minnesdagen av att det var 77 år sedan fängelset öppnade. Det betydde att det var en hel del extra aktivitet på ön, och att före detta vakter, men även fångar, besökte ön. Var med på en del av en frågestund med just en vakt och en fånge. Missade början, så oklart vad han satt inne för. Det var inte Al Capone i alla fall, så mycket kan jag säga!

Utanför fängelset kunde man vandra runt och titta på de gamla byggnaderna, många som var mer eller mindre förfallna. De byggnader som byggts under militärtiden och inte använts så mycket under fängelsetiden, var naturligt de som verkade vara i sämst skick. Ön är även en populär häckningsplats för fåglar, många fiskmåsungar som skrek på sina mammor. Utsikten från ön är inte helt fel, härlig vy över San Francisco. Kan inte ha gjort det lättare att sitta fast där när man har friheten så nära…

Nästa helg, efter 10 veckor i Oakland, är det dags att packa ihop och flytta till sydligare breddgrader, San Jose närmare bestämt. Det här var alltså sista hela helgen i Rockridge. Jag måste säga att jag kommer sakna att bo här! Finns så många mysiga caféer, restauranger och butiker jag inte hunnit besöka än. Visserligen får man stå ut med alla som, när man berättar var man bor, förskräckt utropar ”Oakland!? You can’t live there!”. Och det är klart, Downtown Oakland har jag bara åkt igenom med buss vilket räckte alldeles utmärkt när man läser vissa Wikipedia-artiklar… Men jämfört med Palo Alto, som känns nyuppbyggt och lite fejk-charmigt, så har Oakland mycket äkta charm. Vill man se tjusiga hus här, är det bara att ta en sväng förbi Upper Rockridge eller Piedmont. Här har de rika människorna även fördelen att bo i kuperad terräng och har därmed chans att ha San Francisco som utsikt.

För att riktigt dra nytta av sista helgen här så har jag promenerat runt en hel del. Igår blev det en sväng längs mysiga College Avenue upp till Berkeley University. Hade inte varit där än, så det var verkligen på tiden. En promenad runt campus senare hittade jag ett café och levde mig in i pluggstämingen genom att läsa lite sommarlitteratur till skolan. Det måste räknas extra mycket när man gör det i närheten av ett universitet! Av en lycklig slump hittade jag en affisch som gjorde reklam för en gratiskonsert samma kväll. Sagt och gjort, det var dags att insupa kultur! US Berkeley Summer Symphony framförde verk av Mussorgsky, Beethoven och Beriloz. Märktes väl här och där att erfarenheten hos de som spelade och dirigerade var något lägre, men över lag var det en härlig upplevelse.

Idag bytte jag gata och hälsade istället på Piedmont Avenue. Även här massor av mysiga butiker som inbjöd till presentshoppande, farligt, farligt! Det blev även ett besök hos Fentons Cremery, glasstället som är med i filmen Upp! Mysigt ställe och klart godkänd glass, kan förstå att Pixar-gänget gillar att gå dit. Avslutningsvis blev det middag på favoriten Filippo’s. Tredje gången jag är där nu, helt klart ett ställe värt att besöka om någon annan av er kommer till Oakland någon gång. Bättre att komma dit på middag än för lunch, till middag får man nämligen gott surdegsbröd att doppa i olivolja smaksatt med vitlök, chili och persilja. Inte helt fel!

Den här delen av Kalifornien är ju inte bara känt för sin vackra kuststräcka, Golden Gate-bron och den kuperade staden, utan även för vindistriken som ligger en bit härifrån. Efter tips från kollegor på jobbet valde vi att åka till Sonoma istället för Napa, då det sistnämnda tydligen ska vara mer turisttätt. Sonoma ligger bara en dryg timmas körning härifrån, så det var smidigt att ta oss dit. Väl där hyrde vi cyklar, funkade ju förra helgen så var lika bra att köra på ett beprövat koncept. Cyklingen i Sonoma var dock finare; platt och lättcyklat, solen sken och vinfälten bredde ut sig mellan kullarna. Hälsade på hos fem vingårdar, men provade inte vin på alla för då hade jag nog cyklat i diket… Favoriten var nog Bartholomew Park Winery. Det fina gamla huset låg vackert bland vinfälten, och den vänlige äldre mannen som höll i vinprovningen var pratsam och trevlig. Sen var ju vinet gott också, och det är alltid en bonus!

Efter att cykelturen var avklarad kändes vätskebristen av, så det blev lunch på en trevlig restaurang inne i Sonoma. Åt pizza med fikon och getost, helt klart något jag tänker försöka mig på att göra hemma!

Helg är som bekant likställt med turistande. Och efter att nu ha varit sju veckor i närheten av San Francisco så kändes det som att det var hög tid att bege sig till turistattraktionen nummer ett – Golden Gate Bridge. Det är väldigt populärt här att hyra en cykel för att cykla över bron, och sen åka färja tillbaka när man väl kommit till Sausalito. Man vill ju inte hamna utanför, så vi gjorde precis samma sak. Det var en trevlig cykeltur, mycket fin utsikt och relativt lätt cykelväg när man väl kom bort från turistgatorna vid Fishermen’s Wharf. Från den här bilden hoppas jag också att folk hemmavid kan förstå varför jag inte kommer vara speciellt solbränd när jag kommer hem…

I torsdags var det än en gång dags för PARC Forum. Eric Ries pratade på ämnet ”Lean Startups”. Kopierar lite från forumbeskrivningen:

”[...]a scientific approach to successfully building companies or launching products in any organization — of any size — dedicated to creating something new under conditions of extreme uncertainty. Most of these ”startups” fail… but many of those failures are preventable. This is just as true for one person in a garage as it is for a group of seasoned professionals in a Fortune 500 boardroom.

[...]The Lean Startup approach fosters companies that are both more capital efficient and that leverage human creativity more effectively. Inspired by lessons from lean manufacturing, the Lean Startup approach relies on validated learning, rapid scientific experimentation, and a number of counter-intuitive practices that:

• shorten product development cycles and learn what customers really want
• measure actual progress without resorting to vanity metrics
• enable a company to shift directions with agility — altering plans inch by inch and minute by minute, rather than wasting time creating elaborate business plans.”

En inspirerande föreläsning med en del intressanta tankegångar. Eric Ries var en bra föreläsare, med erfarenhet från se startups lyckas, men även att gå i kras…

Igår var det filmvisning på PARC, ett företagsevent inför Palo Alto International Film Festival, som tyvärr går av stapeln när jag är hemma i Sverige igen. Filmen som visades var, passande nog, The Real Revolutionaries. För er som inte hört om filmen förut, gissningsvis minst 95% av mina läsare, så handlar den om hur Silicon Valley grundades. Det är historien om nobelprisvinnaren William Shockley, The Farchield Eight och alla företag som avknoppades därifrån. Jag måste pinsamt nog säga att jag inte hade speciellt bra koll på den här historien tidigare, så det var givande att få lite mer förståelse för var det är någonstans jag är. Däremot så verkade inte filmskaparna ha vågat lita på att publiken skulle känna sig nöjda med historien, utan kände sig istället tvungna att ha ett häftigt soundtrack, massor med animationer och snabba klipp i ljud och bild. Nu känner jag mig väldigt gammal helt plötsligt, men måste dokumentärer vara som reklamfilmer? Kan man inte bara, i lugn och ro, få höra historien och vad de intervjuade personerna har att säga? Sevärd film i alla fall, klart värd en titt om man går teknisk utbildning och inte vill riskera att hjärnan somnar helt under sommarlovet!

Jag är visst inte så bra på det här med att blogga regelbundet… Men här är en liten sammanfattning av vad jag haft för mig sen sist.

Efter att ha kört så mycket bil över 4e juli-helgen, så kändes det helt rätt med en slapp och skön helg därefter. Det blev bio (Super 8), en sväng i Chinatown och farligt mycket shopping… Just Chinatown kändes ganska nergånget, går att förstå att det är en av de fattigare delarna av San Francisco. Huvudgatan var färgglad. Mycket pryttliga butiker nära ingången till Chinatown, för att sen bli mer och mer restauranger.

Chinatown gate

Väggmålning i Chinatown

På jobbfronten så har jag nu klarat av mer än hälften av mitt internship, vilket känns ganska lagom. Fortsätter att lära mig mycket av att vara här. Ju närmre slutet det kommer, desto mer analyser och power points ska ordnas, så det finns nog att göra de veckorna som är kvar. Som tur är så hinns det fortfarande med pass nere på gymmet (kommer sakna det när jag kommer hem till trängseln på SATS igen) och luncher och after work med de andra internsen.

I lördags var det knytis på Stanford med ett gäng interns från PARC och annat folk. Som vanligt när det är fest med forskarstudenter och interns så blir det prat om udda ämnen som Triple Helix-modellen. Blandade bakgrunder på folket där, allt från Colombia till Österrike, vilket innebar massor av god mat!

Idag har det varit en blandning av kultur och turistfällor. Började med att gå på SF Museum of Modern Art. De har just nu en utställning baserad kring samlingar av Gertrude Stein och hennes släktingar och vänner. Många fantastiska tavlor av bland annat Matisse, Picasso och Renoir. De övriga utställningarna i byggnaden var en blandning av mer svårtolkade konstinstallationer och fotografier. Efter denna kulturdos avslutades dagen med middag på The Cheesecake Factory, en fullsmockad restaurang på åttonde våningen med utsikt över Union Square. Jag kan förstå hur man kan bli tjock av att bo i USA…

San Francisco Museum of Modern Art

Brownie Sundae Cheesecake

När vi nu fick hela fyra dagars ledigt för att fira Independence Day, så kändes det lämpligt att göra något riktigt amerikanskt. Och vad kan väl vara mer amerikanskt än att åka bil? Det var alltså dags för roadtrip ner längs den kända Highway 1, som går längs hela Kaliforniens östkust. Nu tycker vi inte riktigt att det är lika kul att köra bil som amerikanerna gör, så vi tog sträckan i etapper.

I fredags begav vi oss hemifrån efter en lagom lång sovmorgon. Första målet på resan var Santa Cruz. Hit kom spanjorerna under 1700-talet, men på grund av en stor jordbävning så finns inte många spår av den tiden kvar. Istället är Santa Cruz en ganska charmig småstad, huvudgatan var förvånansvärt icke-turistig med underliga små butiker. Turisterna håller istället till längs med stranden, piren och The Boardwalk – ett nöjesfält som ligger precis vid stranden. Ska man vara på piren hör det till att man fiskar, var nästan svårt att ta sig fram på trottoaren för alla fiskespön. Fiskelyckan verkade det vara sämre med, såg ingen som lyckades dra upp mer än en fisk i akvariumstorlek. Vi tog en sväng ut till Wilder Ranch National Park, norr om Santa Cruz, då naturen lockade mer än halvdana åkattraktioner. Det blåste rejält där ute, och landskapet påminde lite om Öland – låg och tät växtlighet. Vackert var det! Innan vi åkte ifrån Santa Cruz på lördagen så hann vi även träffa vår hyresvärd med pappa och syster för amerikansk lunch (hamburgare that is) och mumsig glass från en butik som tillverkar egen.

Nästa stop på resan var Monterey. På grund av tung trafik hann vi inte mycket där på lördagen, blev promenerande längs piren och kajen även här, samt en hemsk massa mat på en italiensk restaurang. Nästa morgon däremot blev det Monterey Bay Aquarium. Enligt tidningen Travel + Leisure så ar det med på listan över 10 ställen man ska besöka innan man ar 10, men det gick bra att komma in även om man passerat 10-arsstrecket for några ar sedan. Det var ett fint akvarium, många enorma akvarier, men även mindre for de pyttesmå fiskarna och sjöhästarna. Dessutom var det många lärorika inslag, om fiskarna men även om fiske och miljö.

När det var dags for lunch följde vi den enkla devisen ”Är det bra nog for Clint Eastwood så är det bra nog for oss” och begav oss till Carmel där den gamle legenden var borgmästare 1986-1988. Tyvärr såg vi inte honom, men jag kan förstå varför han trivs där. En mycket charmig och pittoresk by, som kändes väldigt ickeamerikansk med sina slingrande gator och gulliga små hus. Blev lunch på en fransk restaurang där en stilig äldre herre med stråhatt och kravatt vinkade in oss. Mätta och belåtna så var det äntligen dags att uppleva Highway 1 som det ser ut på korten – höga klippor ner mot havet och gröna kullar. Så vackert! På vägen söderut stannade vi även vid Pfiffer National Park för att ta oss en liten vandring genom redwoodskog och upp i bergen. Det var varmt och torrt, men vi blev belönade med ett litet fint vattenfall och så utsikt över de gröna och gula kullarna.

Sen var det mycket körning kvar ner till Morro Bay, där vi bokat hotell. Morro Bay har 10000 invånare, och den största attraktionen är en stor sten som ligger vid hamnen. Inte så mycket action där med andra ord… Hotellet var det sämsta på resan, och restaurangen vi åt middag på hade så långsam service att det var ett skämt. Efter en stadig amerikansk frukost på måndagen begav vi oss med andra ord snabbt därifrån.

Sista stoppet på trippen var Hearst Castle, ett enormt slott som den gamla tidningskungen William Hearst lät bygga på 20- och 30-talet. Han hade en helt klart intressant smak, och köpte upp allt från gamla kyrktak till delar av romerska statyer för att utsmycka sitt hem. Att se dessa gamla konstföremal i en så pass modern miljö tog bort en del av charmen, men det var ändå sevärt. Och det gick inte att klaga på utsikten, slottet är placerat uppe på en sluttning med fantastisk utsikt över havet och bergen.

Väl klara där blev det hemkörning, men nu längs den ganska mycket rakare och snabbare väg 101…

(Meningen var egentligen att bilderna skulle ligga på olika ställen i blogginlägget, så det går att förstå vad de handlar om, men wordpress bråkar med mig och jag är för trött…)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag har det varit en riktigt bra dag! Solen skiner över såväl Oakland som Palo Alto, vilket är välkommet efter att det faktiskt regnat(!!!) och varit lite småkyligt i 2 (två!!!) dagar. På jobbet var Google samt de andra databaserna äntligen på min sida, så att jag hade rätt data att ta med till mötet angående mitt licenseringsprojekt. Tio minuter i tolv idag fick jag reda på att det var lunch med vår CEO Steve Hoover som stod på agendan. Han påbörjade sitt uppdrag på PARC i år, så han har nu möten med de olika avdelningarna för att stämma av och dela med sig av sin vision. Steve bjöd inte bara på en god lunch, med farligt goda kakor till efterrätt, utan han var även en trevlig person, som hade många intressanta tankar och idéer kring var han vill ta PARC i framtiden.

Efter jobbet så var det än en gång dags for PARC Forum. Titeln på dagens föredrag var ”The Medium and Mixed Messages: What anthropology can teach modern media.” Den som höll i föredraget var Gillian Tett, som är redaktionschef for Financial Times i USA, och i grunden antropolog. Huvuddraget i hennes presentation handlade om ”informationssilon” som kan uppstå inom vissa ämnen. De som är inom silorna kommunicerar med varandra på ett eget språk, medan de som står utanför ser området som något nördigt och tråkigt. Enligt Gillian leder detta till en brist på helhetsperspektiv och sunt förnuft, samt en förståelse för vad som faktiskt händer. Ett exempel på detta var innan finanskrisen skedde. De som pysslade med CDOs var inne i sin silo, och fast all fakta fanns där så var det ingen utanför som brydde sig om att analysera den. Lite hårddragen sammanfattning, men ett intressant resonemang. Gillian har även gett ut en bok om finanskrisen, Fool’s Gold, som enligt vad jag har hört är läsvärd. Kanske något att läsa i sommar, fast den inte står med på ICMs Summer Reading List?

Efter en så pass produktiv dag var det dags för ännu en intern-after work. Lika trevligt som alltid! Åt en rejäl vegetarisk burrito, är fortfarande äckelmätt flera timmar efteråt…

Helgen som kommer är extra lång, både måndag och fredag är lediga tack vare nationaldagen. Erik och jag försvinner därmed på en roadtrip söderut längs Highway 1. Det ska tittas på, och fotograferas, vacker natur och ätas god mat i små städer på vägen. Därmed är det nu sovdags så jag kommer iväg i morgon. Ha en trevlig helg allesammans!

Känns som att helgen som passerade var riktigt lång, alltid en skön känsla att ha på en måndag. Speciellt när vi utlandssvenskar straffas med att jobba på midsommar och, tack vare tidsskillnaden, få följa allas midsommarfirande via Facebook… Men blev ju klara med jobbet tillslut och firade hemma hos Berkley-gänget (ett gäng Chalmerister som läser sommarkurser på Stanford och Berkley). Fick jordgubbar och dansade till svenska låtar, så man ska inte klaga!

I söndags var det Pride-parad i San Francisco. Staden som även i vanliga fall är mycket gayvänlig, måste så klart ha en parad som enligt deras egna uppgifter är störst i USA.  Det var helt klart en lång parad, omkring tre timmar stod vi och tittade. Har varit på Pride i Stockholm förut, och i jämförelse så tyckte jag att den här var mer ojämn. Det var en lite underlig blandning mellan massvis med politiker, drag queens, religiösa samfund, ungdomsgrupper, läderälskare och djuradoptionscenter. Kan inte påstå att jag upplevde att temat var ”In Pride We Trust” heller. Men en sak hade en majoritet av paraddeltagarna gemensam: de lyssnade på Lady Gaga’s Born This Way. I övrigt är det nog lättare att visa intrycken genom bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag har det minsann turistats! Helt slut i kroppen efter allt promenerande, men lite snabb-bloggande ska jag nog få till innan det blir sovdags.

Då jag vid vårt förra SF-besök köpte en guidebok, så var dagens utflykt en smula mer planerad. Det var dags att utforska kärnan till SFs flower power-rykte, Haight-Ashbury. Började promenaden med att bestiga Buena Vista Park. En hel del vandrande uppåt, men det var det värt för fantastiska utsikter över SF och Golden Gate-bron. Mysigt att de lyckats få till skogskänsla i en park som är helt planterad från början. Sen blev det vidare promenad längs Haight St. Gatan och området levde verkligen upp till guidebokens beskrivningar, det var second hand-butiker, affärer som sålde allt det går att trycka ett marijuanablad/Jimi Hendrix på, intressanta människor och färgglada byggnader. Passade även på att klippa oss. Blev inte så mycket skillnad för mig, trimmande av slitna toppar, men helt klart värt $15 + dricks.

Vid änden av Haight St börjar Golden Gate Park, en rejäl park på 4,1 kvadratkilometer. Hann inte med hela parken, men en hel del promenerande blev det. Mest tid spenderades inne i Conservatory of Flowers – ett stort och vackert växthus där det fotograferades för fullt. Har ansträngt mig för att inte lägga upp fler bilder på blommor på Facebook! Fick även nöjet att avnjuta en trum- och dansshow i hippiestil som inte går att beskriva i ord, och knappt i bild… Efter alla dessa intryck var vi lagom trötta i benen och avslutade dagen med en Ben&Jerry’s glass innan det var dags att hoppa på bussen hemåt igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.